viceri

Begravningen igår var ganska jobbig. Först möttes vi upp i farfars gamla lägenhet, närmasta släkten alltså. Det var en ganska stel stämning. Alla strosade till och det kändes väldigt konstigt att titta på alla tavlor och möbler som jag minns. Det kändes konstigt att inte han fanns kvar. Att vi inte skulle träffas igen.
Sedan gick vi över gatan till kapellet där begravningen skulle hållas. Det var ytterligare en märklig känsla att vi i familjen sist gick in medan alla andra stid upp och följde oss med blicken. Sedan stod alla kvar tills vi hade satt oss. Först kände jag mig bara tom, men sen blev jag "smittad" av Cattis som hade börjat gråta. Då slog det mig på allvar. Han var död.
Så efter en oväntat jobbig och otroligt fin begravning skulle vi iväg och äta på en minnesstund. Vi återhämtade oss och kunde äta middagen. Det var många fina tal, som fick mig att förstå hur mycket farfar hade hunnit med under sitt liv.

I ärlighetens namn så kan jag inte säga att farfar har varit som en av den närmsta familjen. Inte sedan farmor dog iallafall. Men trots att vi inte har träffats mer än ett par gånger per år så kan jag som ett sista avsked säga:

Jag är stolt över att vara ditt barnbarn. Vila i frid.